Jag utmanar mig…

Det finns inget värre än ens medvetna lathet. Jag har tänkt på att skapa denna blogg i flera år nu. Och att ännu en till blogg kommer till denna värld är kanske en till för mycket. Men den är inte till för dig där ute i första hand. Den är för mig och mitt obotliga behov av att uttrycka mig i skrift. Sen så om ärligheten ska helt blottas så har jag författardrömmar också. Men de är drömmar än så länge eftersom jag inser ju att jag måste producera något för att kunna hoppas på något. Dessutom måste jag träna och öva eftersom jag har några grammatik-spöken som jag inte kan få bukt med.

Jag har, liksom många andra av er, blivit väl fostrad av skolan att skriva, skriva om, redigera, skriva rent, omformulera. Så när arbetslivet började, och även om det fanns rätt mycket skrivande på jobbet också, så blev jag aldrig tillfredsställd. Jag ville skriva av mig mina tankar, drömmar, dagdrömmar… Jag har ju kunnat skriva, och jag har skrivit. Men jag minns inte vart jag sparat skiten. Så jag hoppas att detta kan vara rätt verktyg för mig.

Det dummaste jag gjort vad gäller skrivande var att sluta skriva dagbok. Jag skrev några dagböcker när jag var barn. Det är rätt så kul att läsa nu i efterhand. Och jag började skriva dagbok igen när jag var 25 år och behövde vägledning. Då försökte jag lista ut meningen med mitt liv. Och det var där och då som jag insåg att jag borde bara fortsätta att skriva. Och jag kom nog fram till meningen med livet för mig själv. Den gäller nog inte för någon annan än för mig själv. Summan av kardemumman; jag packade upp en relativt så realistisk dröm som jag strävar efter att förverkliga. Strävan kan räcka gott och väl för mig resten av mitt liv. Det är inte författardrömmen.

När jag skriver kan jag sammanställa mina tankar och mina tycken. Jag kan under skrivandes gång komma fram till svaret på frågan som jag började med. Det är som att skrivandet tvingar mig att tänka och ta ställning. Den utmanar mig som person.

Och eftersom jag känner mig väl, så kan det här också bli pannkaka. Det kan sluta med att jag gör ett inlägg per år. Eller att jag fortsätter skriva någon annanstans fast jag vill hålla till här. Men jag kan inget annat än utmana mig själv att göra det här rätt.

Latheten, kom an då bara!